Skrivet 2010
Jag är född i början av 1960-talet i utkanten av Stockholm. Pappa var civilingenjör och mamma textilkonstnär, av mig blev det en blommig civilingenjör.
Det tog många år för mig att komma fram till det, men balans uppstod när jag såg och accepterade mitt ursprung, sedan blandade jag det med mitt eget.
Jag har en grundutbildning på Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm, med inriktning på biokemi och mikrobiologi. Med den botten och med åren jag jobbat på både AGA AB med ekologisk blekning av pappersmassa, vattenrening , återvinning av kemikalier i kemiindustrin och på Pharmacia/Biovitrum/Octapharma med mikrobiologisk kontroll, har jag i dag skapat mitt egna företag, EnergiMedvetenhet där bland annat Johanssons Blomessenser ingår som ett varumärke.
Johanssons Blomessenser har jag själv uppfunnit, där jag tillverkar och designar blomessenser för olika nätverk och olika ändamål, se Blomessenser. En bok om blommorna och vad de kan hjälpa oss människor med, är under bearbetning.
Ett annat av benen jag har i företaget är att hjälpa barn, ungdomar och vuxna med olika hinder att ta sig fram i livet. Här jobbar jag med Rytmisk rörelseträning, analys med hjälp av bioresonans, Shamanska Tekniker, MetaMedicin hälsocoachning, råd vid och efter sanering av amalgam, kostråd och avgiftning. Allt bygger på egen erfarenhet och utbildning inom detta.
För att kunna göra allt jag gör idag, har vägen varit minst sagt krokig. Allt jag lär ut, har jag testat på mig själv.
År 2000, strax innan min 40-års dag, tappade jag helt energin. Jag blev sittandes hemma några månader, stirrandes i väggen. Jag lyssnade inte på kroppen den gången, utan började snart jobba igen. Jag bytte jobb, och trodde att ”det ordnar sig nog”. Det gjorde inte det. Efter ytterligare några år gick jag helt in i väggen, tom ostkupa i huvudet är en lindrig beskrivning av hur jag kände mig då. Jag är glad att jag lever idag, med tanke på i hur dåligt skick jag var då.
Jag blev hemma i nästan 7 år, innan jag började hittade tillbaka till full kapacitet. Idag kan jag lugnt säga att jag är i mycket bättre form som 50-åring än vad jag var som 40-åring.
På vägen har jag naturligtvis lärt mig väldigt mycket. I början, runt 2000, insåg jag till min förvåning att jag hade en själ! Och att man skulle ta hand om den! Och att man kunde kommunicera med både den och andra själar, såväl med som utan kropp. Mer om det kan du läsa under Shamanska Tekniker.
Under de här åren födde jag en son, som redan från första månaden visade annorlunda beteende än sina äldre syskon. Några år senare fick vi en neuropsykiatrisk diagnos på honom, Autsitiskt syndrom, ADHD och lindrig utvecklingsstörning. Där började en ny fas i mitt liv. Vägen tillbaka.
På Habiliteringen för Autism, småbarn, i Stockholm möttes jag av en massiv inställning att detta tillstånd var kroniskt och genetiskt, det GÅR INTE att göra någonting åt det, sade man till mig. Jag gick på några kurser, där jag fick lära mig att hantera mitt barn och situationen vi befann oss i. Inte någon gång fick vi lära oss hur man läker autism. Det var ju det jag ville veta.
Som ingenjör vet jag ju att även om man inte vet svaret i denna stund, måste man ju ta reda på vad det är som orsakar problemet. När man vet det, kan man ju därifrån lägga upp en strategi. Så har det alltid varit för mig i de jobb jag haft. Men inte här. Mina besök på habiliteringen slutade med att jag bröt ut i gråt vid insikten av att det de lärde mig aldrig skulle ge mig min pojke tillbaka.
När jag växte upp levde jag tillsammans med mina bröder och min syster. Min storebror, han är 3 år äldre än jag, retade alltid mig (upplevde jag det som) och triggade mig att gör saker som han klarade men kanske inte jag. När någon säger till mig att något är omöjligt, går den här triggern igång. Det är jag oerhört tacksam för idag, även om jag tittat på triggern och tagit bort laddningen i den.
Jag var helt enkelt tvungen att uppfinna hjulet själv. Och det har jag gjort. Men inte själv. Jag har fått en otroligt massa hjälp från Harald Blomberg, från vänner i samma situation, från terapeuter som blivit vänner och från många, många fler. Jag känner det som att jag börjar vakna ur en illusion jag haft, att någon annan ska ta hand om mig och mina barn. För mig är den här resan en väg mot personlig frihet, och därmed också personligt ansvar. Jag börjar helt enkelt bli vuxen och kan ta hand om mig själv, med allt vad det innebär!
2016
Så lät det för några år sedan. Det har hänt mycket sedan dess. Sonen mår riktigt bra nu, han fyller 12 år snart och jag förstår att han är ett litet tekniskt geni med uppfinningar som kommer att revolutionera världen. Men som de flesta genier har han svårt med det sociala. Vi jobbar på det.
Själv mår jag över förväntan bra. Energin är inte helt tillbaka som när jag var 31 och ägde hela världen, men långsamt och säkert maler jag mig tillbaka i form. Fysiskt, psykiskt, mentalt kemiskt, mikrobiologiskt och andligt.
På resan har företagandet förändrats, jag är inte längre ensam i bolaget. Jag och mina kollegor Hjördis Ahlin Boström och Nina Floréus har slagit ihop oss till Rytmisk rörelseträning i Norden AB, vilket gjorde jobbet så mycket roligare.
Hjördis och jag har varit med i ett bokprojekt, Hälsa och Folkbildning, titta på det på FaceBook. Vi har varit med och skrivit i alla 4 böckerna. Det var en inkörsport för oss båda tror jag, att skiva mer. Jag måste ju skriva om min och Emils resa, från total utmattning och autism, till ett friskt liv. Vi får väl se när den kommer.
Under tiden ägnar jag mig bland annat åt att spela in ljudfiler, meditationer och shamanska resor. Leta efter dem under namnen Kreativ meditation och Shamanska tekniker, de finns på alla strömmande plattformar.
För att få vardagen att fungera, var jag tvungen att skapa någon form av rutiner. Med hjälp av Shamanska tekniker skapade jag det och mycket mer. Läs på sidan Shamanism.
2021
Efter ett tufft år 2020, många förluster av nära och kära samt att jobbet plötsligt försvann, kraschade jag åter igen. För att ha råd att äta och bo jobbade jag under några månader i en mekanisk verkstad där jag borrade och slipade aluminiumstycken. Det här gav naturligtvis ett uttryck i kroppen som inte var så jättebra. Jag andades in och tog in via huden, en väldig massa aluminium under dessa månader, något som de flesta med adekvat avgiftningsförmåga klarar av. Men jag har ju inte det (ännu). Som tur var, känner jag någon som har gott om zeoliter som jag kan avgifta mig med. Några månader av vila och avgiftning på många plan och en ny Eva började vakna.
Jag gjorde återigen en djupdykning inom mig själv, släppte på energier från gamla traumen, frigjorde mig från företaget med mina kära kollegor och stratade återigen eget företag, Moonlight Health AB. Här fokuserar jag med på ljudfiler, utbildning, essenser och tillverkning av diverse bra saker. Allt som ligger mig varmt om hjärtat. Länkar kommer så småning om.
Sonen mår över förväntan bra. Han går på praktiskt gymnasium och tänker bli bonde. Vi tränar mycket på det här hemma, odlar och jobbar i trädgården både hemma och hos grannarna. Jag börjar skönja ljuset i tunneln, han kommer att bli helt återställd i den form han var tänkt att vara. Fortfarande har vi en del att jobba på, men nu är det bara finliret kvar. Haralds sista ord (strax innan han dog 2020) till mig om sonen var: ”Eva du kan inte göra så mycket mer med honom nu, du har gjort allt som går att göra. Nu måste du helt enkelt låta honom få mogna.”
Och det jobbar vi på nu. Att mogna. Att andas. Att inte göra så mycket. Att bara se och uppleva livets mirakel och att det faktiskt går att göra någontin åt det som de flesta tror inte är möjligt. Det som krävdes för mig var att jag var lite, eller kanske mycket, envis och vägrade ta in den information som jag matades med (att autism är genetiskt – det går inte att göra någonting åt det). Att jag vågade gå emot strömmen, att jag vågade lita på mig själv, att jag vågade göra något som inte så många har gjort. Att jag vågade göra det jag verkligen, verkligen tror på, nämligen att: ”Det ska vara lätt att leva – annars kan det kvetta.” (Clas Eriksson – Macken)
/Eva Johansson
